istapp
vi står och pratar och plötsligt säger hon
-jag vill göra slut.
jag fryser till is, vet inte vad jag ska säga. Ser in i hennes ögon och bara står där.
Vet inte om jag ska gå eller ståkvar. Efter några få sekunder som känns som en evighet säger hon
-Du kommer klara dej.
sedan vänder hon sej om och går sin väg. Ensam kvar står jag som en istapp hängade från ett tak. Hel iskal och omedveten om vad som kommer hända. Tillslut börjar jag gå hemmåt med ett stort hål i mitt bröst. Jag bara går och går ser inte riktigt vart för mina ögon är förblindade av tårar. Men mina ben vet vart dom ska föra mej. Jag litar på mina ben dom får bestämma. Långsamt känner jag hur jag bygger upp en mur mot världen. På några få sekunder rasade mitt liv. Jag känner hur jag faller handlöst faller jag och jag vet att när jag når mark kommer jag gå i tusenbitar precis som istappen som fallit från ett hustak. VI ÄR SOM ISTAPPAR OTROLIGT VACKRA MEN VÄLDIGT SKÖRA.
